Skrivkramp
Usch, jag har skrivit hela inlägg, jag har skrivit om, jag har tagit bort, jag har lagt till och sedan raderat alltihop. Jag har ett sådant skrivbegär att det fyller hela min kropp. Det är konstant närvarande, alltid i bakhuvudet, och jag vet att det finns där. Jag vet att jag har berättelser inom mig, men de kommer inte ut. Det är som om jag har fått en blodpropp i skrivandet. Det byggs upp mer och mer bakom den, men inget av det kan komma ut och det jag känner är ren frustration. Jag vill skaka mig hårt och ordentligt tills det lossnar, tills blodproppen glider iväg och ut ur systemet. Men det går ju inte. Så jag håller mig med att skriva ner små meningar och diffusa idéer som lyckas slinka förbi. Några sammanhängande rader, en väldigt, väldigt storskalig, överseende skiss på sin höjd. Och medan jag envist håller fast vid dessa spillror av mitt eget skrivande läser jag hur en kvinna, bara ett år äldre än mig själv, precis har debuterat med en roman. Jag kvävde impulsen att dunka huvudet i väggen och slängde tidningen i tidningshögen.
Nåja, den fick ju inte så bra recensioner i alla fall...
