HannaCornelia

Igår spenderade jag dagen med något fantastiskt. Jag och två vänner som delar mitt intresse för böcker var på en loppis i Vendel, den bästa jag någonsin varit på. Allt som allt köpte jag 23 böcker för 209kr och sedan fick jag även sex böcker av Marie eftersom hon hade dubletter på dem. 29 böcker, ni kan inte förstå hur lycklig jag är! Bland dessa böcker finns sju diktböker, en Lagerkvist, en av Asplund, en av Geijer, en av Martinson och tre av Fröding. När jag började bläddra i dem upptäckte jag att jag saknar diktkonsten, jag saknar att upptäcka nya dikter som griper tag om en så hårt att man får rysningar, men framförallt saknar jag att skriva eget. Sedan jag skrev en diktsamling som slutprojekt i gymnasiet, vilket blev färdigt för lite mer än ett år sedan, har jag lidit av en rejäl skrivkramp. Men nu när jag åter igen har tagit några små stapplande steg in i diktvärlden känner jag hur den där muren börjar rämna, jag märker hur små verser tar form i marginalen till mina föreläsningsanteckningar utan att jag egentligen går in för att hitta på något.
För att fira detta tänkte jag dela med mig av en av Gustaf Frödings dikter som ger mig rysningar; "En kärleksvisa" heter den.

Jag köpte min kärlek för pengar,
för mig var ej annan att få,
sjung vackert, I skorrande strängar,
sjung vackert om kärlek ändå.

Den drömmen, som aldrig besannats,
som dröm var den vacker att få,
för den, som ur Eden förbannats,
är Eden ett Eden ändå.